Our website uses cookies to provide you with the best possible service. In addition to our use of strictly necessary cookies, you can consent to the use of analytics cookies. You can find more information here: To the privacy policy. You can revoke your consent at any time by clicking on the ‘Revoke consent’ button.
Fingeravtryck – en möjlig väg till arbetstidsregistrering i enlighet med EU-domstolens ”stämpelklockadom”? Det avgörande är nödvändigheten
Oavsett om det gäller att öppna appar, godkänna banköverföringar eller lagras på ID-kortet – som en digital ”dörröppnare” hamnar vårt fingeravtryck alltmer i fokus som identifieringsmedel. Det finns alltid med oss, är entydigt identifierbart och – man kan inte tappa bort det. Tanken att även lösa frågan om arbetstidsregistrering med hjälp av fingeravtryck ligger därför nära till hands. Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) har i sin dom av den 14 maj 2019, mål C-55/18, som diskuterades över hela landet under rubriken ”Stämpelklockans återkomst”, ålagt medlemsstaterna att kräva av arbetsgivarna att ”införa ett objektivt, tillförlitligt och tillgängligt system med vilket varje arbetstagares dagliga arbetstid kan mätas”. Endast på detta sätt kan man säkerställa att målet med direktiv 2003/88 – att minimivilan tider efterlevs och därmed arbetstagarnas hälsa skyddas – uppfylls. De konkreta villkoren för ett sådant system eller dess utformning överlåts åt medlemsstaterna själva.
Frågan om hur arbetsgivare kan uppfylla denna skyldighet ställs på många håll. Är det tillåtet att göra vad som är tekniskt möjligt – eller kanske inte? Detta var nyligen föremål för prövning vid Landesarbeitsgericht (LAG) Berlin-Brandenburg, som i sin dom av den 25 augusti 2020 (mål nr 10 Sa 2130/19) tog ställning till frågan.
Läs hela artikeln i den aktuella onlineutgåvan av Deutscher AnwaltSpiegel:
Observera: Denna språkversion har tagits fram med hjälp av AI-stödd översättning. Om du upptäcker något som kan förbättras tar vi gärna emot dina synpunkter.